Julafton

Min skräck för att Anton skulle skrämmas av sina kusiner var totalt obefogad. Det har gått hur bra som helst.

Anton var julfin.




Vi försökte få till ett kort vid granen. Men unge herrn är liksom inte direkt positivt inställd till att posera. Han tror mer på aktionfoto.




Morfars kamera var en klar favorit. Den verkar vara relativt fukttålig då den fortfarande fungerar. Så rekommenderar Canon som kompaktkamera helt enkelt.




Lovas dansande tomte var en hit. Jippie. Jätteroligt för oss andra. Verkligen.




Till middagen byttes det outfit. Dock är de korten på stora kameran. Så de får komma sen. Detta är efter middag. Som avslutades med apelsin för nissen. Det kan väl räcka som förklaring till den bara överkroppen...




Tomten kom. Och var inte ett dugg läskig. Det imponerade på mamman och pappan som var inställda på gråtfest.




Klapputdelning och öppning var totalt ointressant. Mormors träningsmaskin däremot. Där har vi intressanta saker. Ojojoj.




Vi tvingade honom dock att vara med när vi öppnade vad vi trodde skulle vara den mest populära klappen.




Och vi hade rätt. Nicke är en klar succé. Och kusinerna redigt avis.




Man ska ju inte favorisera. Men en av mina julklappar stod ut rejält. Och blödig som jag är så grät jag floder när jag öppnade denna. En teckning målad av min älskade farfar. Och ett kort på när han målade den (tillsammans med mig). Ovärderlig.




Idag är jag sämre i förkylningen igen. Så jäklarns drygt eftersom vi skulle lekt med Johan och Elin och deras Clara idag. Men vi kom ut en sväng iaf. Och Anton (som tidigare gråtit som en stucken gris när vi försökt) fick på sig skorna och gick runt.




Nu mer bus med kusinerna. Och vaktning av Nicke som kusinerna försöker sno åt sig. Inget är som kärleken mellan en liten kille och hans apa.




- Posted using BlogPress from my iPhone