Vi börjar med en redogörelse för hur jag faktiskt tycker att det är att vara gravid.
Illamåendet
Ärligt, illamåendet höll på att knäcka mig totalt. Det är utan tvekan den största psykiska påfrestning som jag gått igenom. Antar att hormonerna inte direkt hjälpte till heller.Men, nu på andra sidan så är det skönt att veta att jag klarade ju faktiskt av det. Och på nåt mirakulöst sätt så orkade Johne hänga sig kvar han också.
Vikten
Sen har vi ju det där med att gå upp i vikt. Hate it. Men, jag gör vad jag kan. Kroppen säger ifrån när jag rör på mig, och jag tänker inte direkt köra igång någon bantningskur just nu. Så det får helt enkelt bli ett problem för våren. Men, att se hur siffrorna på vågen ökar varje vecka, är inte roligt. Tror inte det är det för nån.Foglossningen
Foglossningen suger. Att få lida i flera dagar (nåja... iaf dagen efter) för att man tagit en 45 minuters shoppingrunda på stan, där man medvetet undvikit de branta backarna etc. Det gör att iaf jag blir sjukt besviken på att min kropp inte riktigt pallar.Men, jag får helt enkelt acceptera att det är så det är. Och skicka Johne på ärenden istället ;)
Sömnen
Sover skitdåligt. Ont gör det om jag sovit för länge på en och samma sida. Drömmer mardrömmar gör jag. Och kissa måste jag göra stup i kvarten. Dessutom vaknar jag ibland och kan ligga vaken två timmar innan jag fattar att jag ju är vrålhungrig.
Hormonmonstret
Jag erkänner. Jag är ett hormonmonster. Blir nog inte sådär jättearg och får några direkta utbrott. Nej, jag gråter istället. För allt. Jag grät när jag började läsa min amningsbok. Dvs efter ca två rader av förordet. Det var ju så synd om henne.
Jag gråter för att någon är snäll. För att någon är dum. För att någon blivit illa behandlad. För att Johne kallar sig själv för pappa. För att jag kommer på nåt som hänt för LÄNGE sen. Ja, det mesta helt enkelt.
Men gör det så mycket då? Nja, kan säkert vara jobbigt för den blivande pappan. De gångar han inte bara kan skratta åt mig. Oron som hormonerna för med sig är också skitjobbiga. De kan verkligen få mig att må piss. Men annars så kan jag oftast själv skratta åt mina små episoder.
Road-ragen har fått sig en rejäl skjuts. Alla (nästan) andra kör verkligen som idioter!
Slutsats
Jag älskar att vara gravid. Ja, det är skitjobbigt. Men, en liten spark som påminner om vad som väntar. Stunderna av insikt då jag förstår lite mer av vad som är på väg att hända. Magen som växer, jag speglar mig så fort det kommer en spegel i min väg och fokuserar enbart på magen. Inhandlandet av bebiskläder. Ja, allt! Just LOVE it!
Så länge som jag längtat efter detta, och nej... jag trodde/hoppades att jag inte skulle må SÅ dåligt. Vilket ju inte heller är det normala. Men resten var jag ganska förberedd på att det kunde/skulle vara så. Trodde nog att jag skulle vara mer arg :) Så det är väl positivt.
Men den längtan jag haft tidigare har varit mer diffus. Ju längre in i graviditeten jag går, desto mer förstår jag vad det är jag längtat efter. Och det är något som är så fantastiskt underbart att jag inte kan föreställa mig det.
Jag längtar så otroligt tills vår nya lilla människa kommer. Och jag tänker fortsätta att njuta av tiden fram tills dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar