Bara en vecka kvar nu. Och det börjar minst sagt kännas liiiiite pirrigt. Eller galet pirrigt rättare sagt. Är övertygad om att vi kommer klara detta äventyr bra, vi är ju iaf relativt normalbegåvade.
Men ändå... Går som på äggskal och oroar mig för saker som ligger låååångt fram i tiden. Som vad ska barnet ha för efternamn? Hur ska det gå ekonomiskt? Kommer vi får svårare att köpa hus?
Har surfat runt lite för att försöka bilda mig en uppfattning om hur det kommer bli ekonomiskt etc. Men blir inte klok på någonting. Och frågan är väl kanske om jag verkligen behöver ha full koll på det?
Det viktigaste är kanske att faktiskt inse att, nej, livet kommer inte vara som förut, vi kan inte ha koll på allt utan bara förbereda oss på att en stor, underbar, förändring kommer att ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar