Som sagt. För mycket stress har gjort att jag inte mått så bra ett tag. Det kulminerade lite i måndags och jag bröt ihop. Mindre roligt.
Bättre är dock att min underbara sambo, som jag ju redan visste var fantastisk... Bara inte HUR fantastisk... har stöttat mig så otroligt. Det känns som om han verkligen bär mig, nu när jag själv inte riktigt orkar. Jag är så glad att jag har honom vid min sida.
I måndags pratade vi lite och jag grät mycket. Var helt apatisk. Och Johne sa några väl valda ord vilka jag bearbetade under tisdagen och tisdag kväll tog jag beslutet att jag faktiskt behöver hjälp att hantera situationen på jobbet (och antagligen en massa andra saker också). Tog kontakt med min chef angående detta och hon har satt bollen i rullning.
Känns skönt att det är på gång och att saker börjar hända. Samtidigt som jag mest mår illa och är deppig. Men jag klarar det. Och att veta att jag har det stöd jag har när det är såhär, värmer mig så otroligt mycket. Jag vet att vi kommer klara alla utmaningar vi ställs inför. Inget ont som inte för något gott med sig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar