Så långt borta

Att bo på Gotland är underbart. Jag vill verkligen inte flytta härifrån. Samtidigt är "hemma" så långt borta.

Det hemma som är mamma och pappa, Anna, Jeppe och Lova (och Brynolf), Anna-Mia med familj och min älskade Cillie.

Nu är det ännu mer påtagligt än det varit tidigare. Jag har ingen av mina närmaste, de som känt mig hela livet, här hos mig. Nu när hela livet är på väg att förändras.

Mina barn kommer inte ha samma relation till mormor och morfar som Annas barn. De kommer ha en fantastisk relation. Men inte samma. Inte riktigt lika nära.

Är oändligt glad över det liv jag håller på att bygga upp här. Världens gulligaste svärmor, som ska bli farmor för först gången. Härlig svågern med flickvän. Och fantastiska vänner.

Jag är inte gjord för stockholmslivet. Jag är gjord för att bo på Gotland. Här känner jag mig hemma.

Ändå är det där andra hemma så långt borta ibland. Önskar att det gick att få båda.



- Posted using BlogPress from my iPhone