Min mage är stor. Ofantlig enligt vissa. Onormalt stor enligt andra. Gigantisk. Varje dag får jag flera gånger höra hur stor den är. Hur mycket större jag är jämfört med hur alla andra varit.
Jag ler. Säger att jo, så är det. Skrattar kanske lite. Men ärligt talat. Hur roligt hade du tyckt att det var att få höra detta om och om igen? Hur stor du är?
Jag älskar min mage. Jag har så länge jag kan minnas längtat efter att få vara gravid. Stått framför spegeln och spänt ut magen för att få känna hur det känns. Så nu när jag äntligen har den är jag så lycklig. För därinne växer mitt barn.
Eller mitt och Johnes rättare sagt. För halva barnet är han. Och är det något jag är 570 % lycklig över så är det just det. Att det är han som är pappan. Att han ville göra en människa tillsammans med mig. Men det är en fråga för ett helt annat blogginlägg.
Nu handlar det om något annat. Att lyckan över magen naggas lite i kanterna av alla dessa kommentarer. Är säker på att (nästan) ingen säger dessa för att vara elak.
Men till slut sätter de ändå sina spår. Och är det något som gör mig ledsen så är det att jag inte till 100 % enbart får vara glad över min fina mage. Min fina mage som jag längtat efter.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Åh, jag vet precis känslan! "Hej tjockis!" blev jäkligt tjatigt i längden! Vad ger folk rätten att anmärka på ens kropp bara för att man är gravid?!
SvaraRaderaFantastiskt att du trivs med och njuter av din mage! All lycka till er! <3
Ja, själv tycker jag inte att "Hej tjockis" är värst utan snarare kommentarerna "Oj, har du så läääänge kvar? Du ser ju ut som att du ska föda när som helst" och liknande. Och det har jag fått höra sedan i somras. För att citera en fantastisk bloggare... så "Skjut mig!" ;)
RaderaMen jag trivs och njuter <3