Ihoplappad

Jag var trasig när jag och Johne träffades. Inte för att jag skulle ha erkänt det då. Jag visste nog inte ens om det själv. Utan det har märkts på vägen och efterhand har vi tillsammans lyckats laga mig igen.

Jag är så tacksam för att han har visat mig hur det kan vara. Hur det bör vara. När två personer älskar varandra. När två personer litar på varandra. När det är ok att ha brister. Det är ok att vara ärlig och sig själv.

Varken han eller jag har kanske inte alltid förstått varför jag reagerat som jag gjort. Varför jag tänkt som jag tänkt. Men Johne har låtit mig vara jag. Han har fått mig att komma ihåg vem jag är. Visat att jag inte behöver vara rädd längre. Han har rivit den mur jag byggt upp för att slippa hantera vad som hänt. Han har besegrat monster och drakar för min skull. Därför är han min prins.

Ibland dyker rädslorna fortfarande upp. Jag antar att det är så rädslor fungerar. Man får slå ner dem om och om igen. För varje gång blir de lite svagare. Och tillslut är de bara svaga förnimmelser. Och vi har både lärt oss att slå ner dem. Snabbt. Innan de vuxit sig för stora.

Bagaget finns där, och det är ok. Nu bär vi det tillsammans. Och det nya bagage som vi fyller på tillsammans är som heliumballonger som lyfter tegelstenarna från förr. Så bagaget blir lättare och lättare med tiden.

Även om jag fortfarande är lite trasig och knasig. Så är jag ihoplappad. Johne har fått mig att förstå, inte bara att jag duger som jag är, jag är helt enkelt bäst på att vara jag.