Under en längre tid har jag tänkt att jag ska skriva ner mina tankar kring två för mig extremt viktiga frågor. Ge mitt perspektiv. Och då det är frågor som i mångt och mycket handlar om jämställdhet så känns det naturligt att ta tjuren vid hornen och publicera dessa inlägg idag, på internationella kvinnodagen.
Vi börjar med sexism. Sverige anses av många vara ett väldigt jämställt land. Vi tjejer får ju både rösta och jobba.
Jag är bara så himla trött på den inställningen. Nej, det är inte jämställt. Hur kan det vara rättvist att tjejer och killar inte har samma lön (vid samma arbete och samma erfarenhetsnivå)?
Det är två saker som stör mig något enormt.
Den första är generaliseringen. Kommentarer som "Vi tjejer är ju så!" och "Tjejer hatar varandra" är något jag tycker att jag ofta får höra. Och det av starka kvinnor.
Förstår ni inte att denna generalisering gör att vi lägger krokben för varandra. Det spelar ingen roll om du är kille eller tjej, blond eller brunett, tjock eller smal, korkad eller smart.
Alla är individer. Hur svårt kan det vara att förstå det och börja se till de olika individernas styrkor istället?
Jag tror absolut att det finns vissa drag som är mer vanliga bland kvinnor än män och tvärtom. Men jag anser inte att det rättfärdigar generaliseringen. För det första så gäller detta inte alla. Och för det andra så antyder det att idealet vore något annat.
Den andra saken gör mig ledsen och uppgiven när jag, alltför ofta, stöter på den. Och det är de sexistiska "skämten".
Dels blir jag förbannad över sexistiska skämt i reklamfilmer etc. Kan tycka att det svenska näringslivet borde kommit längre än så. Billiga poänger som inte får varken byrån eller beställaren att framstå som speciellt smarta.
Men sen är det alla dessa sexistiska skämt som folk runtomkring mig häver ur sig. Jag tror verkligen inte att de menar något illa med detta. Utan tyvärr är detta så normaliserat att de inte reflekterar över vad de säger.
Skulden är även min. Jag säger inte ifrån. Rädslan att bli förminskad med ett "har du ingen humor eller?!" har fått bestämma.
Men jag har humor. Enligt mig själv den bästa och roligaste humorn. Men detta är inte roligt. Det är förminskande och förtryckande. Och det finns inget roligt i det.
Ska du ändra på något så måste du börja hos dig själv. Och det är vad jag tänker göra. Jag tänker börja säga ifrån. Min son ska ha en stark mamma som står för vad hon tror på och brinner för. Så det så.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar