Internationella kvinnodagen 2: misshandlade, misshandlare och de runtomkring

Jag skrev i mitt förra inlägg om generalisering. Därför kan jag ju inte nu själv generalisera och säga att detta är vad som gäller för alla som levt i ohälsosamma förhållanden. Men jag kan ge min bild.

Jag väljer att berätta för att jag märkt hur många som varit med om liknande saker och som själva vågar prata när jag tar första steget.

Misshandel kan vara både fysisk och psykisk. Jag har varit med om detta i tre olika förhållanden. För mig har den psykiska varit värst. Kanske för att den är svårare att ta på. Svårare att förklara. Lättare att bortförklara. Och lättare att intala sig själv att den bara är inbillning.

Men då har jag heller aldrig blivit slagen så illa att jag behövt uppsöka sjukhus eller så det synts på mig. Hur de kvinnor och män som blivit utsatta för detta känner kan jag inte uttala mig om. Detta är som sagt min historia och mina tankar.

Jag har varit i tre förhållanden där misshandel förekommit. Det sista var det värsta. Att bli slagen av någon du älskar mer än något annat. Att någon som vet vad du varit med om tidigare väljer att ändå slå dig. Det är det största svek jag utsatts för. Och det knäckte mig. För flera år framöver.

Jag gjorde slut direkt. Men efter löften om att han skulle ta tag i problemet och uppsöka en psykolog gick jag tillbaka. Efter ett besök hos psykologen kom han hem och sa att det var mitt fel. Psykologen hade frågat vad det var jag gjort som fått honom att agera som han gjorde.

Nu förstår jag ju att psykologen ville veta vad som utlöste reaktionen för att han skulle kunna lära sig att hantera liknande situationer i framtiden. Då kändes det som att felet nog var mitt ändå.

Det är ALDRIG ditt fel att någon annan väljer att slå dig.

Han slog mig aldrig igen. Men ändå var jag rädd och kände mig hotad. Hot behöver inte vara uttalade. De finns i kroppsspråket, i rösten, i luften. Jag gjorde vad jag kunde för att undvika bråk. Gick på tårna och tryckte undan mig själv. Hur rädd och hur mycket jag gömde mig har jag förstått först ett bra tag efter att det tog slut.

Det var först när vi bestämde oss för att skaffa barn som jag fattade. Jag kunde inte skaffa barn med honom. Det skulle inte vara ok. Så jag valde bort det jag längtade efter mest, en egen familj, och gjorde slut.

Jag blev ifrågasatt när jag gjorde slut. "Det var väl inte så farligt" och "Men han som är så trevlig" eller "Ni verkar ju ha det så bra" är kommentarer som förminskade mig och som sa mig att det han gjort var ok.

Tänk på vad du säger till någon som varit i mina skor. Någon som redan är nedbruten behöver inte bli ifrågasatt. Det gör hon eller han så bra själv. Lyft denne istället.

"Det är bara svaga kvinnor som är tillsammans med såna killar". Om ni som säger så bara visste hur fel ni har. Visst, jag var nedbruten och självkänslan var låg. Men jag var stark. Tro inte att du inte skulle kunna hamna i samma situation. Det trodde inte jag heller.

Idag är det internationella kvinnodagen. Jag ber er att stötta de kvinnor ni har runtomkring er. Våga vara den som faktiskt visar att det inte är ok att slå, hota eller skrämma någon annan.

Alla ni som säger att ni är emot kvinnomisshandel. Börja visa det och gör något åt saken, istället för att ursäkta de som förstör andras liv.




Min rädsla lyser fortfarande igenom då och då. Johne finns där och ser till att få mig på banan igen. Han fick tidigt reda på en del och har sedan fått veta mer och mer. Idag vet han mer än någon annan. Och tänk. Han tycker om mig ändå.

- Posted using BlogPress from my iPhone