Jämställdhet

Jämställdhet är något som är otroligt viktigt för mig. Jag har vid flertalet tillfällen blivit orättvist behandlad pga att jag är kvinna/flicka. Och jag vill göra vad jag kan för att världen ska bli lite mer rättvis. Jag vill bli bedömd för mina handlingar. Inte för mitt kön.

Jag ser det också som delvis mitt ansvar att se till så att detta inte händer igen. Att inte godta orättvisor. Vare sig om de gäller mig eller någon annan.

Johne och jag har redan från början varit på samma bana när det kommer till det här med föräldrandet. Det har varit en självklarhet att vi båda har lika stort ansvar. Hjälps åt med allt, bebis, hem, mat, städ. Ja allt sånt. Sen gör vi inte allt tillsammans. Eller delar helt rättvist. Johne fixar bilar och jag syr tex.

Det enda som har ändrats är väl egentligen hur vi ser på ekonomin. Det har gått mycket mer från en självklarhet att vara uppdelad till en självklarhet att vara gemensam. Något som kom iom att vi blev en familj antar jag.
Jag har hela tiden tyckt att det känts tryggt att lämna sorken med sin pappa. Det gav mig dåligt samvete i början, och kan fortfarande göra det till viss del. Men mer för att samhället verkar förvänta sig att det är jag som ska ta fullt ansvar. Johne är minst lika bra som jag med Anton. Han saknar ju visserligen boobsen och kan inte ge honom mat den vägen. Men annars så.

Det känns helt sjukt att jag 2013 kan få menande blickar och höjda ögonbryn av människor runt omkring mig för att jag tycker att Johne är minst lika bra som jag som förälder. Om jag inte tyckt det. Varför skulle jag då skaffat barn med honom? Då hade det väl varit smartare att välja någon annan?

Jag tror att vi fick hjälp på vägen av hur Antons liv började. Jag kunde ju inte hålla honom första tiden efter snittet. Så Johne fick ha honom för sig själv. Och när vi sen låg på barnavdelningen så mådde jag rätt dåligt.

Dels så kände jag inte att Anton var vår bebis. Utan att vi fick låna honom. Och dels så kände jag mig extremt iakttagen. Inte så bra för någon med min nivå av prestationsångest. Det gjorde att Johne fick ta mycket där också. Jag observerade mest.

Som sagt, detta kan säkerligen ha varit en hjälp på vägen. När det kommer till just Anton. Men jag tror att jämställdhet handlar om något helt annat än vilken färg jag klär mitt barn i (han kommer att få bestämma detta själv när han kan, nu klär jag honom i ALLA starka färger... För det tycker jag är fint!). Jag tror att det handlar om att visa att mamma och pappa (eller mamma och mamma eller pappa och pappa eller vad det nu kan vara för vuxna i närheten) är likvärdiga och hjälper varandra. Med ömsesidig respekt och kärlek.

DET är vad jag vill förmedla till mina barn. Och det börjar redan när de är alldeles nya. Precis som det gjorde för mina föräldrar.




- Posted using BlogPress from my iPhone